MITT LIV SOM YOGI FORTS.....

Jag finner att mina tidigare minnen rymmer de anakronistiska dragen av en föregående inkarnation. Klara erinringar steg upp hos mig om ett avlägset liv som en yogi (en som praktiserar yoga, ”förening”, en uråldrig indisk vetenskap om meditation över Gud) i Himalayas snöiga bergstrakter. Dessa glimtar från det förflutna gav mig också genom någon dimensionslös sammanlänkning en glimt av framtiden.

Barndomens hjälplösa förödmjukelser har inte utplånats ur mitt sinne. Jag var bittert medveten om att jag inte var i stånd att gå eller uttrycka mig fritt. Jag bad ofta under trycket av min fysiska oförmåga. Mitt starka känsloliv tog i tysthet formen av ord från många språk. Bland tungomålens förvirrade oreda inom mig vande sig mitt öra undan för undan vid mitt folks gängse bengaliska stavelser. Hur bedrar sig inte den fullvuxna på omfånget av barnets medvetande, som de tror vara begränsat till leksaker och tår!

Jäsningen i själen och min kropps oförmåga att fungera normalt ledde till många envisa gråtattacker. Jag kommer väl ihåg familjens allmänna förvirring inför mitt betryck. Också lyckligare minnen tränger sig på mig: min mors smekningar, och mina första försök att stamma fram meningar och ta några tultande steg. Dessa tidiga triumfer, vanligtvis snabbt förgätna, bildar alltjämt den naturliga grunden till självförtroendet.

Mina långt tillbaka gående minnen är inte något enastående. Många yogis är kända för att ha bevarat sitt medvetande utan avbrott för den dramatiska övergången till och från ”liv” och ”död”. Om människan endast är en kropp sätter visserligen förlusten av denna en slutgiltig punkt för identiteten. Men om profeterna genom årtusendena har talat sanning är människan till sitt väsen av okroppslig natur. Det mänskliga jagets bestående kärna är endast tillfälligt förenad med sinnesförnimmelsernas värld.

Egendomligt nog är klara minnen från den tidigaste barndomen inte så ytterligt sällsynta. Under mina resor i talrika länder har jag lyssnat till tidiga hågkomster från sanningsenliga mäns och kvinnors läppar.

Jag föddes under 1800-talets sista decennium och tillbringade mina första åtta år i Gorakhpur. Detta var min födelseort i nordöstra Indiens förenade provinser. Vi var åtta barn: fyra pojkar och fyra flickor. Jag, Mukunda Lal Ghosh-mitt namn ändrades till Yogananda när jag inträdde i Swamiorden, en urgammal munkorden, år 1914-var den andre sonen och det fjärde barnet.

Far och mor var bengaler och tillhörde Kshatriyakasten (traditionellt den andra kasten av krigare och härskare). Båda var välsignade med en helgonlik natur. Deras kärlek till varandra, som var lugn och värdig, uttryckte sig aldrig på ett lättsinnigt sätt. En fullständig harmoni föräldrarna emellan var det lugna centrum där åtta unga liv fick sin jäsande utveckling.

Min far, Bhagabati Charan Ghosh, var vänlig, allvarlig, ibland sträng. Fastän vi barn älskade honom djupt höll vi oss på ett visst respektfullt avstånd från honom. Som den framstående matematiker och logiker han var leddes han i första rummet av sitt intellekt. Men mor var en hjärtanas drottning och undervisade oss endast genom kärlek. Efter hennes död visade far mera av sin inre ömhet. Jag lade märke till att hans blick ofta förändrade sig och blev lik min mors. I mors närvaro gjorde vi vår första bitterljuva bekantskap med de heliga skrifterna. Berättelser från Mahabharata och Ramayana anlitades som hjälp för att möta uppfostrans krav. Undervisning och tuktan gick hand i hand.

En alldaglig gest av vördnad gentemot far bestod i att mor omsorgsfullt klädde oss på eftermiddagarna för att välkomna honom hem från kontoret. Hans ställning var ungefär en vicepresidents vid Bengalen-Nagpur-banan, ett av Indiens större bolag. Hans arbete gav anledning till resor, och vår familj bodde i åtskilliga städer under min barndom.

Mor hade alltid en öppen hand gentemot de behövande. Far hade också anlag för vänlighet, men hans respekt för lag och ordning utsträcktes till budgeten. På fjorton dagar använde mor mer på att bespisa de fattiga än vad far hade i månadsinkomst.

– Allt vad jag begär är att du skall vara snäll och hålla din välgörenhet inom rimliga gränser. Till och med en vänlig tillrättavisning gick mor hårt till sinnes. Hon beställde en hyrvagn utan att ge barnen en antydan om någon oenighet.

– Farväl; jag reser bort till min mors hem. Ett urgammalt ultimatum!

Vi brast ut i förvånade lamentationer. Vår morbror anlände mycket lägligt; han viskade i fars öra något vist råd, utan tvivel bevarat sedan århundraden. Sedan far hade yttrat några försonliga ord skickade mor lyckligen bort vagnen. Sålunda slutade den enda osämja jag någonsin lade märke till mellan mina föräldrar. Men jag minns en karateristisk diskussion.

– Var snäll och ge mig tio rupier till en olycklig kvinna som just har kommit till vårt hus. Mors leende hade sin egen övertalningskraft.

– Varför tio rupier? En räcker. När min far och mina farföräldrar plötsligt dog, fick jag för första gången smaka fattigdomen, tillfogade far som ett försvar. Min enda frukost innan jag gick min milslånga väg till skolan var en liten banan. Vid universitetet kom jag senare i sådan nöd att jag vände mig till en rik domare för att be om hjälp i form av en rupie i månaden. Han sade nej, med den anmärkningen att till och med en rupie är av betydelse.

– Med vilken bitterhet kommer du inte ihåg att du blev vägrad den rupien! Mors hjärta hade en påträngande logik. Vill du att denna kvinna också skall ha ett smärtsamt minne av att du vägrade henne tio rupier som hon nödvändigt behöver?

– Du har segrat! Med besegrade äkta mäns uråldriga gest öppnade han sin börs. Här är en tiorupiesedel. Ge den till henne med min goda vilja.

Far hade en benägenhet för att först säga nej till varje nytt förslag. Hans attityd mot den främmande kvinna, som så lätt vann mors medkänsla, var ett exempel på hans sedvanliga försiktighet. Motvilja mot ett omedelbart godkännande-typiskt för det franska sinnelaget i västerlandet-är i själva verket endast detsamma som att hedra principen om ”tillbörlig eftertanke”. Jag fann alltid far resonabel och välbalanserad i sina omdömen. Om jag kunde anföra ett eller två goda argument som stöd för mina talrika böner, ställde han alltid det åtrådda målet inom räckhåll för mig, antingen det rörde sig om en ferieresa eller en ny motorcykel.

Far var en sträng uppfostrare av sina barn i deras tidigare år, men hans attityd mot sig själv var också synnerligen spartansk. Han besökte exempelvis aldrig teatern utan sökte sin rekreation i olika andliga övningar och i att läsa Bhagavad Gita. Då han skydde all lyx kunde han hålla fast vid ett par gamla skor tills de var totalt obrukbara. Hans söner köpte bilar sedan sådana kommit i allmänt bruk, men min far nöjde sig alltid med bussen för sin dagliga färd till kontoret. Att samla pengar för maktens skull var främmande för hans natur. Efter att ha bildat Calcutta Stads Bank sade han sålunda nej till förmånen att själv erhålla några av dess aktier. Hans önskan var helt enkelt att uppfylla en medborgerlig plikt på sin fritid.

Flera år efter det att far hade dragit sig tillbaka med pension kom en engelsk räkenskapsförare för att revidera Bengalen-Nagpur-Järnvägsaktiebolagets böcker. Den häpne revisorn upptäckte att far aldrig hade tagit ut förfallna bonusbelopp.

– Han gjorde tre mäns arbete! Sade revisorn till bolaget. Han har en fordran på 152 000 rupier (omkring 41 240 dollars) som tillgodohavande. Styrelsen lämnade far en check på det beloppet. Han tänkte så föga på saken att han glömde att på något sätt nämna den för familjen. Långt senare blev han tillfrågad om den av min yngste bror Bishnu, som lade märke till den stora insättningen på ett bankbesked.

– Varför skall man bli uppblåst över materiell vinst, svarade far.

Den som har sinnesjämvikten till sitt mål grips varken av jubel över vinst eller av nedslagenhet över förlust. Han vet att människan kommer till denna världen utan en rupie och lämnar den utan en enda rupie.

Redan tidigt under sitt äktenskap blev mina föräldrar lärjungar till en stor mästare, Lahiri Mahasaya från Benares. Denna kontakt stärkte fars av naturen asketiska temperament. Mor gjorde en märklig bekännelse för min äldsta syster Roma:

– Din far och jag lever tillsammans som man och hustru endast en gång om året, i avsikt att få barn.

Far träffade först Lahiri Mahasaya genom Abinash Babu (Babu, som betyder herre, sätts i slutet av bengaliska namn), en tjänsteman vid Bengalen-Nagpurbanans kontor i Gorakhpur. Abinash proppade mina unga öron fulla med hänförda berättelser om många indiska helgon. Han slutade ständigt med en hyllning till sin egen gurus överlägsna förtjänster.

– Har du någonsin hört talas om de enastående omständigheter under vilka din far blev lärjunge till Lahiri Mahasaya?

Det var en dåsig sommareftermiddag, då Abinash och jag satt tillsammans i mitt hem, som han framställde denna intresseväckande fråga. Jag skakade på huvudet med ett förväntansfullt leende.

– För många år sedan, innan du var född, bad jag min närmaste överordnade-din far- om en veckas ledighet från mina plikter i Gorakhpur för att besöka min guru i Benares. Din far gjorde narr av min plan.

’Ämnar du bli en religiös fanatiker? Frågade han. ”Koncentrera dig på ditt kontorsarbete om du vill slå dig fram.”

Då jag sorgsen vandrade hemåt längs en skogsstig den dagen mötte jag din far i en bärstol. Han skickade bort sina tjänare och sitt fortskaffningsmedel och slog följe med mig. I avsikt att söka trösta mig påpekade han fördelarna av att sträva efter världslig framgång. Men jag hörde på honom utan att lyssna. Mitt hjärta upprepade gång på gång: Lahiri Mahasaya! Jag kan inte leva utan att få se dig!

Vår stig ledde oss till kanten av ett lugnt fält, där den sena eftermiddagssolen ännu förgyllde vildgräsets höga vågor. Vi stannade i beundran. Där ute på fältet, endast några alnar från oss, visade sig plötsligt min store gurus skepnad!

’Bhagabati, du är för hård mot din underordnade! Hans röst genljöd i våra förvånade öron. Han försvann lika mysteriöst som han hade kommit. På mina knän ropade jag ’Lahiri Mahasaya! Lahiri Mahasaya! Din far stod orörlig av häpnad under några ögonblick.  

’Albinash, jag ger inte bara dig ledigt, utan jag ger mig själv ledigt för att resa till Benares imorgon. Jag måste lära känna denne store Lahiri Mahasaya, som är i stånd att materialisera sig efter behag för att inskrida till din förmån! Jag skall ta med min hustru och be denne mästare införa oss på sin andliga väg. Vill du föra oss till honom?’

”Naturligtvis.” Jag uppfylldes av glädje över det mirakulösa svaret på min bön och den snabba och gynnsamma vändning händelserna tog.

Nästa kväll anträdde dina föräldrar och jag vår resa till Benares. Vi tog en hästkärra följande dag, och sedan hade vi att vandra på trånga stigar till min gurus undangömda hem. Då vi hade kommit in i hans lilla samtalsrum bugade vi oss för mästaren, som satt i sin vanliga lotusställning. Han blinkade med sina genomträngande ögon och riktade dem på din far.

’Bhagabati, du är för hård mot din underordnade!’ Hans ord var de samma som de han hade brukat två dagar tidigare på fältet vid Gorakhpur. Han tillade: ’Jag är glad över att du har låtit Abinash besöka mig och över att du och din hustru har följt med honom.’

Till deras glädje införde han dina föräldrar i Kriya Yogas andliga övning (en yogateknik varigenom sinnenas oro stillas, vilket tillåter människan att uppnå en ständigt ökad identitet med det kosmiska medvetandet). Din far och jag har som broderliga lärjungar varit nära vänner ända sedan den minnesvärda dagen för visionen. Lahiri Mahasaya visade ett avgjort intresse för din egen födelse. Ditt liv kommer med säkerhet att bli förbundet med hans: mästarens välsignelse slår aldrig fel.

Lahiri Mahasaya lämnade denna världen kort efter det jag kommit in i den. Hans bild i en sirad ram prydde alltid vårt familjealtare i de olika städer dit min far förflyttades i sin tjänst. Mången morgon och afton fann min mor och mig mediterande framför ett improviserat helgonskrin, offrande blommor doppade i doftande sandelträpasta. Med rökelse och myrra såväl som med vår förenade dyrkan ärade vi den gudomlighet som hade kommit till fullt uttryck i Lahiri Mahasaya.

Hans bild hade ett utomordentligt inflytande på mitt liv. Allt eftersom jag växte, växte tanken på mästaren i kapp med mig. I min meditation kunde jag ofta se hans fotografi stiga ut ur sin smala ram, ta en levande form och sitta framför mig. När jag försökte röra vid fötterna på hans lysande kropp kunde den förändra sig och åter bli en bild. När min barndom övergick i pojkåldern fann jag att Lahiri Mahasaya omformades i mitt sinne från en liten bild instängd i en ram till en levande, upplysande närvaro. Jag bad ofta till honom under ögonblick av prövning och förvirring och fann då inom mig hans tröstande ledning. I början sörjde jag över att han inte längre levde i fysisk mening. När jag började upptäcka hans hemliga allestädesnärvaro klagade jag inte längre. Han hade ofta skrivit till dem av hans lärjungar som var alltför ivriga att se honom: ”Varför komma för att skåda mina ben och mitt kött, när jag alltid är inom räckhåll för er kutastha (andlig syn)?”

Vid omkring åtta års ålder erfor jag välsignelsen att bli botad på ett underbart sätt genom Lahiri Mahasayas fotografi. Denna erfarenhet ökade intensiteten i min kärlek. På vårt familjegods i Ichapur i Bengalen drabbades jag av asiatisk kolera. Man förtvivlade om mitt liv, läkarna kunde ingenting göra. Mor, som satt vid min säng, uppmanade mig med våldsam iver att se på Lahiri Mahasayas bild på väggen ovanför mitt huvud.

– Buga dig för honom i ditt sinne! Hon visste att jag var alltför svag för att ens lyfta mina händer till hälsning. Om du verkligen visar honom din dyrkan och invärtes böjer knä för honom skall ditt liv bli räddat!

Jag stirrade på hans fotografi och såg där ett bländande ljus som svepte över min kropp och hela rummet. Mina kväljningar och andra okontrollerbara symtom försvann; jag var frisk. Med en gång kände jag mig stark nog att sträcka mig över sängkanten och vidröra mors fötter i vördnad för hennes omätliga tro på sin guru. Mor tryckte sitt huvud om och om igen mot den lilla bilden.

– O Allestädes närvarande Mästare, jag tackar dig för att ditt ljus har botat min son!

Jag insåg att också hon hade varit vittne till det lysande sken, varigenom jag genast hade blivit botad från en i vanliga fall dödlig sjukdom.

En av mina dyrbaraste ägodelar är just detta fotografi. Det gavs till far av Lahiri Mahasaya själv, och heliga vågor utgår därifrån. Bilden har ett mirakulöst ursprung. Jag fick höra dess historia av fars broderlige lärjunge, Kali Kumar Roy.

Det förefaller som om mästaren hade en motvilja mot att bli fotograferad. Trots hans protest hade ett gruppfotografi en gång blivit taget av honom och en samling entusiastiska anhängare, däribland Kali Kumar Roy. Det var en förbluffad fotograf som upptäckte att plåten, som hade klara bilder av alla lärjungarna, inte uppenbarade något annat än en tom fläck i centrum, där han rimligtvis hade väntat att finna Lahiri Mahasayas konturer. Fenomenet diskuterades vitt och brett.

En viss student och fotografiexpert, Ganga Dhar Babu, skröt över att den flyktiga gestalten inte skulle undgå honom. Nästa morgon, när gurun satt i lotuställning på en träbänk med en skärm bakom sig, anlände Ganga Dhar Babu med sin utrustning. Då han vidtog alla försiktighetsmått för att nå framgång tog han i sin glupskhet tolv plåtar. På var och en av dem fann han snart bilden av träbänken och skärmen, men än en gång saknades mästarens gestalt.

Med tårar av sårad stolthet uppsökte Ganga Dhar Babu sin guru. Det tog många timmar innan Lahiri Mahasaya bröt tystnaden med en innehållsrik anmärkning:

– Jag är ande. Kan din kamera fånga det allstädesnärvarande Osynliga?

– Jag ser att den inte kan det. Men, Helige Herre, jag längtar i stor kärlek efter en bild av det kroppsliga tempel som för min trånga syn är det enda vari denna Ande helt och hållet tycks dväljas.

– Kom då i morgon bittida. Jag skall sitta för dig.

Återigen ställde fotografen in sin kamera. Denna gång var den heliga gestalten inte inhöljd i mysteriös oförnimbarhet utan framträdde skarpt på plåten. Mästaren tillät inte att något annat fotografi togs av honom; åtminstone har inte jag sett något.

Fotografiet är reproducerat i denna bok. Lahiri Mahasayas ljusa anletsdrag var av en universell typ och kan knappast antyda till vilken ras han hörde. Hans intensiva glädje i gudsgemenskapen röjer sig en aning i hans på något sätt gåtfulla leende. Hans ögon, halvöppna för att beteckna att han nominellt riktade dem på den yttre världen, är på samma gång halvslutna. I fullkomlig glömska av världens torftiga lockelser var han vid alla tillfällen fullt vaken inför de andliga problem hos sökare som nalkades honom för hans frikostighets skull.

Kort efter det att jag hade blivit botad genom kraften i guruns bild hade jag en djupt ingripande andlig syn. När jag en morgon satt i min säng föll jag i ett djupt drömmeri.

– Vad finns bakom de slutna ögonens mörker? Denna forskande tanke trängde sig med kraft in i mitt sinne. Ett väldigt ljussken visade sig med en gång för min inre syn. Gudomliga helgonskepnader, sittande i meditationsställning i bergshålor, bildade liksom biografbilder i miniatyr på den stora skärmen av strålglans innanför min panna.

– Vilka är ni, sade jag högt.

– Vi är Himalayas yogis. Det himmelska svaret är svårt att beskriva; mitt hjärta genombävades av en rysning.

– Å, jag längtar efter att fara till Himalaya och bli lik er!

Synen försvann, men silverstrålarna utbredde sig i ständigt vidgade cirklar mot oändligheten.

– Vad är detta underbara glöd?

– Jag är Iswara (ett sanskritnamn på Gud som universums styresman). Jag är ljuset. Rösten var som mumlande moln.

Jag önskar att bli ett med Dig!

Från det långsamma avtagandet av min gudomliga extas bärgade jag en bestående fond av inspiration att söka Gud. ”Han är evig, ständigt ny glädje!” Detta minne stannade kvar länge efter hänryckningens dag.

Tigerswamin

Jag har upptäckt tigerswamins adress. Låt oss besöka honom i morgon.

Denna välkomna idé kom från Chandi, en av mina högskolevänner. Jag var full av iver att möta denne helige man, som innan han blev munk (swami betyder medlem av en gammal munkorden) hade fångat och kämpat mot tigrar med sina bara händer. En pojkaktig entusiasm över sådana märkliga bedrifter levde starkt inom mig.

Nästa dag grydde med vinterkyla, men Chandi och jag skyndade glada åstad. Efter åtskilligt fruktlöst jagande i Bhanipur utanför Calcutta anlände vi till det rätta huset.

Dörren var försedd med två järnringar, vilka jag kraftigt lät ljuda. Trots larmet nalkades en tjänare med makliga steg. Hans ironiska småleende antydde en besökare, hur mycket oljud de än förde, inte var istånd att störa lugnet i en helig mans hem.

Min följeslagare och jag kände den tysta tillrättavisningen och var tacksamma för att bli inbjudna till vardagsrummet. Vår långa väntan där gav anledning till obehagliga farhågor. Indiens oskrivna lag för sanningssökare är tålamod; en mästare kan avsiktligt ställa ens iver att träffa honom på prov. Detta psykologiska knep brukas frikostigt i västerlandet av läkare och tandläkare!

Till slut kallade tjänaren på oss, och Chandi och jag trädde in i ett sovrum. Den ryktbare Sohong Swami satt på sin säng. Åsynen av hans kolossala kropp gjorde ett egendomligt intryck på oss. Vi stod där mållösa med ögonen på skaft. Vi hade aldrig förut sett en sådan bröstkorg eller sådana fotbollsliknande armmuskler. Placerat på en väldig hals var swamins bistra men lugna ansikte prytt med fladdrande lockar, skägg och mustascher. En antydan om duvolika och tigerlika egenskaper lyste i hans mörka ögon. Han var naken med undantag av ett tigerskinn runt den muskulösa midjan. När vi återfått vår talförmåga hälsade min vän och jag på munken, i det vi uttryckte vår beundran för hans mannamod på den utomordentliga kattdjursarenan.

– Vill ni inte vara vänlig och tala om för oss hur det är möjligt att med bara knytnävarna kuva de grymmaste av djungelns vilddjur, de bengaliska kungstigrarna?

– Mina söner, det är ingenting för mig att slåss med tigrar. Jag kunde göra det den dag i dag är om det vore nödvändigt. Han gav till ett barnsligt skratt. Ni ser på tigrar som tigrar; jag känner dem som kissemissar.

– Swamiji, jag tror nog att jag kunde påtvinga mitt undermedvetna den tanken att tigrar är kissemissar, men kunde jag få tigrar att tro det?

– Styrka är naturligtvis också nödvändig! Man kan inte vänta seger av ett småbarn som inbillar sig att en tiger är en huskatt!

Kraftiga händer är tillräckliga vapen för mig.

Han bad oss följa med till den inre gården, där han utdelade ett slag mot kanten av en mur. En tegelsten ramlade till marken; himlen sken djärvt in genom det gapande hålet efter murens lossnade tand. Jag fullkomligt vacklade av förvåning; den som kan flytta murade tegelstenar från en solid mur med ett enda slag, tänkte jag, han måste säkert vara i stånd att slå ut tigertänder!

– Många män har lika stor fysisk styrka som jag men saknar ändå lugnt självförtroende. De som är kroppsligt men inte själsligt starka kan råka ut för att falla till vanmakt vid blotta åsynen av en vild best som fritt skuttar omkring i djungeln. Tigern i sin naturliga vildhet och hemvist är vida skild från cirkusdjuret som matas med opium!

Mången man med herkulisk styrka har inte desto mindre blivit förskräckt intill eländig hjälplöshet vid en bengalisk kungstigers ursinniga angrepp. På det sättet har tigern själsligen försatt en man i ett tillstånd som är lika kraftlöst som en kissemisses. Det är möjligt för en man som äger en tillräckligt stark kropp och en oändligt stark beslutsamhet att vända om hela processen mot tigern och tvinga på honom en övertygelse om att han är lika försvarslös som en kissemisse. Hur ofta har jag inte gjort just det!

Jag var fullkomligt villig att tro att titanen framför mig var i stånd att utföra metamorfosen från tiger till kissemisse. Han tycktes vara vid didaktiskt lynne. Chadi och jag lyssnade respektfullt.

– Det är själen som hanterar musklerna. Kraften i ett hammarslag beror på den energi som kommer till användning; den kraft som uttrycker sig genom människans kroppsliga verktyg beror på hennes aggressiva vilja och mod. Kroppen är bokstavligen skapad och uppehållen av själen. Under trycket av instinkter från förgångna liv silas styrka eller svaghet undan för undan in i det mänskliga medvetandet. Detta leder till vanor som i sin tur förbenas till en önskvärd eller en icke önskvärd kropp. Kroppslig svaghet har själsligt upphov; i en circulus vitiosus sätter sig den vanebundna kroppen på tvären mot själen. Om mästaren låter sig kommenderas av en lärjunge blir den senare envåldshärskare; på samma sätt blir själen förslavad genom att underkasta sig kroppens diktatur.

På våra enträgna uppmaningar gick den imponerande swamin in på att berätta en del om sitt eget liv för oss.

– Min tidigare ärelystnad var att slåss med tigrar. Min vilja var mäktig, men min kropp var svag.

Jag gav till ett utrop av förvåning. Det föreföll otroligt att denne man, som nu hade ”skuldror som Atlas, med kraft att bära”, någonsin kunde ha känt svaghet.

– Det var genom en okuvlig ihärdighet i tankar på hälsa och styrka som jag kom över mitt handikapp. Jag har alla skäl att upphöja den betvingade själsliga kraft som jag fann vara den verkliga besegraren av de bengaliska kungstigrarna.

– Tror ni, vördade swami, att jag någonsin skulle kunna slåss med tigrar? Detta var den första och sista gången som denna bisarra ärelystnad hemsökte mitt sinne!

– Ja. Han smålog. Men det finns många slags tigrar; några stryker omkring i de mänskliga begärens djungel. Ingen andlig vinst uppstår av att slå vilddjur medvetslösa. Hellre segra över de rovdjur som stryker omkring i vårt inre.

– Kan vi få höra, herre, hur ni från att vara en tämjare av vilda tigrar blev en tämjare av vilda passioner?

Tigerswamin föll i tystnad. Det kom något avlägset i hans blick, något som återkallade syner från gångna år. Jag lade märke till en lätt inre strid inför avgörandet om han skulle tillmötesgå min önskan eller inte. Till sist smålog han bifallande.

– När mitt rykte nådde zenit gjorde det att jag förgiftades av högmod. Jag beslöt att inte bara slåss med tigrar utan också visa upp dem i olika konststycken. Min ärelystnad var att tvinga vilda djur att uppföra sig som tama. Jag började utföra mina bedrifter offentligt, med tillfredställande framgång.

En kväll kom min far in i mitt rum i en tankfull sinnesstämning. ”Min son, jag har några varningsord att säga, jag skulle vilja rädda dig från kommande olyckor, som framkallas av de ständigt svängande hjulen av orsak och verkan.”